Det var aldrig meningen att vi skulle göra det här själva…

Vi förbereder oss inför förlossningen. Som speciellt med det första barnet, känns så otroligt stort. Ett berg man ska bestiga för att sen äntligen få träffa sitt barn. Vi föder barn, skickas hem efter några timmar, eller förhoppningsvis några dagar och har sällskap av våra partner i bästa fall 10 dagar. Sen lämnas vi ensamma med vårt nyfödda barn.

Så ser verkligheten ut för många nyblivna mammor i västvärlden idag. Den där första tiden efter förlossningen, den som borde vara fylld av omvårdnad, stöd och gemenskap, blir istället ofta en period av ensamhet och osäkerhet. Det är en tid som inte pratas om så mycket. Jag tror inte ens att det nämndes när jag gick på mina MVC besök? Det man hör är från vänner som själva har fått barn. Kanske “De första tre månaderna är kämpiga” eller “Det var inte så jobbigt att få barn som jag trodde”.

Inga kurser, ingen kunskap som delas över generationer. Ingen förberedelse.

I många kulturer världen över finns en djupt rotad tradition att "mother the mother" – att ta hand om mamman lika mycket som barnet. Nyblivna mammor omges av familj och vänner, får näringsrik mat lagad åt sig, ska undvika vardagliga sysslor och istället få tid att vila, läka och knyta an till sitt barn. I Sverige - här skickas vi hem från BB med en broschyr om amning och en uppmaning att höra av oss om något skulle gå fel.

I ett samhälle som är otroligt individualistiskt och självständigt - många gånger på ett positivt sätt - så förväntas vi klara av allt själva, ofta utan tidigare erfarenhet av att ta hand om en nyfödd. Vi har inte vuxit upp med att se generationer av kvinnor ta hand om varandras barn. Vi har inte den naturliga överföringen av kunskap som förr skedde inom familjer och samhällen. Och vi har inte ett sjukvårdssystem som ser den nyförlösta mamman som någon som behöver kontinuerligt stöd. Istället är all uppmärksamhet riktad mot förlossningen – och sen är vi ensamma.

Det är inte konstigt att så många känner sig isolerade och chockade - ska det vara såhär? Är en känsla jag har fått höra av vänner och bekanta. Det är inte konstigt att postpartumdepression och känslor av otillräcklighet är så vanliga. Det är inte konstigt att många kämpar i tystnad - man vet ju inte ens om att det man känner är helt normalt.

Vi behöver förändra detta. Vi behöver börja prata mer om postpartumperioden och vad vi kan göra för att stötta nyblivna mammor. Vi behöver bygga gemenskaper, be varandra om hjälp och kräva bättre vård och stöd från samhället.

Vi var aldrig menade att göra detta ensamma – så låt oss göra vad vi kan för att ändra på det.